EU-lagstiftning
Jämställdhetsdirektiv som är bindande för Finland som medlem i Europeiska unionen:
- Rådets direktiv 79/7/EEG om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet
- Rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar
- Rådets direktiv 2004/113/EG om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster
- Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning)
- Rådets direktiv 2010/18/EU om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS och om upphävande av direktiv 96/34/EG (Text av betydelse för EES)
- Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/41/EU om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av rådets direktiv 86/613/EEG
- Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1158 om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare och om upphävande av rådets direktiv 2010/18/EU.
EU-direktivet stärker ombudsmannens självständighet
Jämställdhetsombudsmannens möjlighet att försvara ett offer för diskriminering stärktes när ett direktiv som stärker jämställdhetsorganens ställning (EU 2024/1500) trädde i kraft i EU i juni 2024. Direktivet som är bindande för Finland förutsätter att jämställdhetsombudsmannen har tillräckliga befogenheter och resurser att ingripa i diskriminering. Direktivet betonar ombudsmannens självständiga och oberoende ställning även i fråga om hur ombudsmannen agerar och hur ombudsmannen beslutar om användningen av sina resurser.
Direktivet förutsätter också ändringar i Finlands lagstiftning. Jämställdhetsombudsmannen har ännu inte en tydlig rätt att ingripa i sådan multipel diskriminering där förutom kön även någon annan diskrimineringsgrund (till exempel ålder, etniskt ursprung eller religion) har varit orsaken till att en person diskriminerats. Direktivet kräver dock ett effektivt ingripande i sådan intersektionell diskriminering.
Direktivet förutsätter också att jämställdhetsorganet har rätt att bli hört i domstol när ett diskrimineringsärende behandlas. I Finland förpliktar diskrimineringslagen domstolarna att ge diskrimineringsombudsmannen tillfälle att framföra synpunkter i ett diskrimineringsfall som behandlas av domstolen. Samma skyldighet finns inte i jämställdhetslagen, vilket innebär att jämställdhetsombudsmannen inte ännu hörs i domstol på det sätt som förutsätts i direktivet.
Enligt 1 § i lagen om jämställdhetsombudsmannen är ombudsmannen självständig och oberoende i sin verksamhet. Direktivet betonar att jämställdhetsaktörerna till alla delar ska vara självständiga till exempel när de beslutar om användningen av sina resurser. I en utredningen som justitieministeriet beställt konstaterades att den nuvarande resultatstyrningen inom statsförvaltningen, som också tillämpas på jämställdhetsombudsmannen, utgör ett uppenbart hot mot ombudsmännens självständighet (Justitieministeriets publikationer 2019:11, s. 88, presentationsblad på svenska).
Direktivet förutsätter också att jämställdhetsorganen har tillräckliga resurser för att erbjuda sitt stöd till offer för diskriminering och sköta sina övriga uppgifter. I direktivet konstateras att resurserna måste möjliggöra en effektiv skötsel av uppgifterna ifall jämställdhetsorganen tillskrivs nya uppgifter.
Medlemsstaterna måste införliva direktiven i sin lagstiftning före juni 2026. Jämställdhetsombudsmannen är oroad över att detta lagberedningsarbete ännu inte har inletts i Finland.
Ett sammandrag (på finska) av 2024/1500 direktivets konsekvenser (pdf)