Jämställdhetslagen i korthet

Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986), dvs. jämställdhetslagen (i Finlex databas), trädde i kraft 1.1.1987 och har efter det ändrats flera gånger. Syftet med jämställdhetslagen är att förebygga diskriminering på grund av kön och främja jämställdheten mellan kvinnor och män samt förbättra kvinnornas ställning, särskilt i arbetslivet. Lagen syftar också till att förebygga diskriminering på grund av könsidentitet eller könsuttryck.

Jämställdhetslagen förbjuder diskriminering bland annat på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck, graviditet, förlossning, föräldraskap och familjeansvar.

Dessutom förbjuder jämställdhetslagen sådan diskriminering som försätter personer i olika ställning på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck med stöd av en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt, om personerna i praktiken kan komma att missgynnas på grund av sitt kön.  Ett sådant förfarande samt ett förfarande där kvinnor och män försätts i olika ställning på grund av föräldraskap eller familjeansvar kallas indirekt diskriminering. Förfarandet är emellertid inte diskriminering om det motiveras av ett godtagbart mål och medlen för att uppnå detta mål är befogade och nödvändiga. 

Diskriminering så som avses i jämställdhetslagen är också sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön samt befallningar eller instruktioner om att diskriminera. Motåtgärder, som att försvaga en diskriminerad persons ställning genom att åberopa rättigheter, är diskriminering. Diskrimineringsgrunden kan också gälla en närstående person eller grunda sig på ett antagande.

Med könsidentitet avses i jämställdhetslagen en persons upplevelse av sin könstillhörighet. Med könsuttryck avses uttryck för kön genom klädsel eller beteende eller på något annat motsvarande sätt. Jämställdhetslagens bestämmelser tillämpas även på diskriminering som grundar sig på att de egenskaper som definierar personens fysiska kön inte är entydigt kvinnliga eller manliga.

Jämställdhetslagen tillämpas i regel i all samhällelig verksamhet och på alla livsområden. Lagen tillämpas inte på relationerna mellan familjemedlemmar eller på andra förhållanden i privatlivet och inte heller på religionsutövning.

Jämställdhetslagen innehåller tre typer av bestämmelser:

  • bestämmelser om främjandet av jämställdhet,
  • förbud mot diskriminering samt
  • bestämmelser om rättsskydd och övervakning av jämställdhetslagen.

Skyldigheten att främja jämställdhet handlar om att myndigheter, utbildningsanordnare och andra samfund som ordnar utbildning eller undervisning samt arbetsgivare är skyldiga att främja jämställdhet. Myndigheter ska utvärdera all sin verksamhet ur olika könsperspektiv och skapa metoder som främjar jämställdhet. Jämställdheten främjas också genom kvotering. På läroanstalter och inom arbetslivet främjas jämställdheten bland annat med hjälp av jämställdhetsplaner.

I de allmänna förbuden mot diskriminering definieras och förbjuds direkt och indirekt diskriminering på grund av kön. I de särskilda förbuden mot diskriminering definieras diskriminering inom arbetslivet, på läroanstalter, i intresseorganisationer samt i tillhandahållandet av varor och tjänster. Den som bryter mot dessa förbud kan krävas på gottgörelse. Arbetsgivare och läroanstalter är skyldiga att på begäran ge en skriftlig utredning om sitt förfarande till den som misstänker sådan diskriminering.

Jämställdhetsombudsmannen och diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ser till att jämställdhetslagen följs. Jämställdhetsombudsmannen ger bland annat anvisningar och råd om hur jämställdhetslagen ska tillämpas till exempel i fråga om förbud mot diskriminering och vid jämställdhetsplanering. Nämnden kan vid vite förbjuda ett diskriminerande förfarande och ålägga utbildningsanordnaren eller arbetsgivaren att uppfylla sina skyldigheter i fråga om jämställdhetsplanering. Om saken inte kan lösas på annat sätt, kan den som misstänker diskriminering väcka gottgörelsetalan i tingsrätten. 

Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män 609/1986