Utlåtande om regeringens proposition till riksdagen om lagstiftning för genomförande av direktiven om likabehandlings- och jämställdhetsorgan (TAS/324/2026)
I regeringens proposition (RP 45/2026 rd) föreslås att direktiven om likabehandlings- och jämställdhetsorgan (EU) 2024/1499 och (EU) 2024/1500 om likabehandlingsorgan ska genomföras. Syftet med direktiven är att stärka verksamhetsförutsättningarna för medlemsstaternas likabehandlings- och jämställdhetsorgan för att främja likabehandling och lika möjligheter och bekämpa diskriminering. I Finland är jämställdhetsombudsmannen och diskrimineringsombudsmannen sådana likabehandlings- och jämställdhetsorgan som avses i direktiven.
Regeringens proposition innehåller flera understödda förslag för att stärka likabehandlings- och jämställdhetsorganens ställning. Med tanke på rättsskyddet för personer som misstänker eller upplevt diskriminering är det dock problematiskt att det föreslås att direktiven genomförs i enlighet med miniminivån.
Enligt jämställdhetsombudsmannen borde lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män och diskrimineringslagen (1325/2014) till centrala delar vara så enhetliga som möjligt för att rättsskyddet för personer som upplevt diskriminering ska vara tydligt och konsekvent oberoende av diskrimineringsgrund. Därför fokuserar utlåtandet särskilt på skillnaderna mellan lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män och diskrimineringslagen. Förslagen har också utvärderats med tanke på uppnåendet av målen i direktiven.
Hörande av jämställdhetsombudsmannen i domstolar
Enligt propositionen gäller den viktigaste ändringen i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män domstolarnas skyldighet att ge jämställdhetsombudsmannen tillfälle att bli hörd i ärenden som gäller tillämpningen av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Jämställdhetsombudsmannen anser att förslaget ska understödjas. Förslaget förenhetligar också regleringen i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män och diskrimineringslagen.
Domstolarna behandlar tills vidare relativt få tvistemål som gäller diskriminering, och därför får en enskild domare inte nödvändigtvis någon omfattande erfarenhet av tillämpningen av jämställdhetslagstiftningen. Det är motiverat att jämställdhetsombudsmannen i egenskap av en myndighet som är insatt i jämställdhetsfrågor kan stödja domstolarna genom att lyfta fram sin sakkunskap om tillämpningen och tolkningen av lagen. Jämställdhetsombudsmannens utlåtanden kan samtidigt främja en konsekvent rättspraxis och öka rättssäkerheten.
Åklagarnas skyldighet att höra jämställdhetsombudsmannen (lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män, 22 §)
Enligt diskrimineringslagen gäller skyldigheten att ge diskrimineringsombudsmannen möjlighet att bli hörd förutom domstolarna även åklagaren innan åtal väcks för ett brott som avses i 11 kap. 11 § i strafflagen. Av remissvaren framgår att den ändrade formuleringen i 22 § i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män avviker från 27 § i diskrimineringslagen.
I 11 kap. 11 § i strafflagen föreskrivs om diskrimineringsbrott som kan bli tillämpliga även i situationer med diskriminering på grund av kön. Att åklagarna inte föreslås ha motsvarande skyldighet att höra jämställdhetsombudsmannen med stöd av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män leder till att de som blivit utsatta för könsdiskriminering missgynnas i straffprocesserna jämfört med andra diskrimineringsgrunder.
Jämställdhetsombudsmannen föreslår att 22 § i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män ändras under riksdagsbehandlingen så att åklagarna ska ge jämställdhetsombudsmannen möjlighet att bli hörd på motsvarande sätt som det föreskrivs om diskrimineringsombudsmannen i 27 § i diskrimineringslagen. Detta skulle förenhetliga regleringen om olika diskrimineringsgrunder.
Jämställdhetsombudsmannen behöver tillräckliga och förutsägbara resurser
Direktiven förutsätter att medlemsstaterna säkerställer att jämställdhetsorganen har tillräckliga resurser för att kunna utföra sina uppgifter och utöva sina befogenheter effektivt. Jämställdhetsombudsmannen har i flera sammanhang lyft fram resursbristen i sin verksamhet. För att jämställdhetsombudsmannen ska kunna sköta den nya hörandeuppgiften som nu föreslås ändamålsenligt och på det sätt som direktiven förutsätter är det nödvändigt att trygga tillräckliga tilläggsresurser för ombudsmannen.
Behörighet vid multipel och intersektionell diskriminering
I propositionen konstateras att jämställdhetsombudsmannen har behörighet i situationer med multipel diskriminering när en av diskrimineringsgrunderna är kön. Då kan jämställdhetsombudsmannen behandla ärendet i fråga om könsdiskriminering som förbjuds i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män. I praktiken innebär detta att jämställdhetsombudsmannen endast delvis kan behandla ett ärende som gäller diskriminering på flera grunder, eftersom behandlingen av helheten skulle förutsätta att ärendet behandlas även med stöd av diskrimineringslagen. En sådan begränsad behörighet motsvarar inte diskrimineringssituationernas faktiska karaktär och är inte ägnad att främja rättsskyddet för de som blivit utsatta för diskriminering. Jämställdhetsombudsmannens behörighet att behandla multipel och intersektionell diskriminering ska tydligt skrivas in i lagen. Även den rättssäkerhet och förutsägbarhet som grundlagen kräver förutsätter att behörigheten tydligt och entydigt skrivs in i 16 § i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män.
Situationer med multipel och intersektionell diskriminering är förknippade med stora rättsskyddsproblem i frågor som gäller arbetslivet i den nuvarande regleringsstrukturen. Diskriminerings- och jämställdhetsnämndens behörighet omfattar inte diskriminering i arbetslivet med stöd av diskrimineringslagen och enligt lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män har individen inte rätt att själv föra ärendet till nämnden för behandling.
Individens rätt att anhängiggöra ärenden hos diskriminerings- och jämställdhetsnämnden
Det nuvarande rättsskyddssystemet enligt lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män skiljer sig väsentligt från systemet enligt diskrimineringslagen på ett sätt som försämrar rättsskyddet för personer som misstänker och upplevt diskriminering. En individ har inte rätt att anhängiggöra ärenden enligt lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män till skillnad från med stöd av diskrimineringslagen.
I motiveringarna till regeringens proposition konstateras att behandlingen av ett ärende i diskriminerings- och jämställdhetsnämnden kan stödja en person som misstänker diskriminering att bedöma om diskrimineringslagen har överträtts i fallet och om det lönar sig att föra ärendet vidare. Rättsskyddet för den som misstänker könsdiskriminering förblir bristfälligt till denna del, eftersom ärendet med stöd av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män endast kan föras till nämnden av jämställdhetsombudsmannen eller arbetsmarknadens centralorganisation.
Med tanke på individens rättsskydd är det också problematiskt att diskriminerings- och jämställdhetsnämnden i ärenden som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män inte kan rekommendera att gottgörelse betalas till ett personer som blivit utsatta för diskriminering till skillnad från i ärenden som behandlas med stöd av diskrimineringslagen. I praktiken ska den som ansöker om gottgörelse således alltid föra sitt ärende till tingsrätten. Detta alternativ är dock inte realistiskt i många situationer, eftersom risken för rättegångskostnader utgör ett stort hinder för att personer som misstänker eller upplevt diskriminering faktiskt ska få tillgång till sina rättigheter.
Rättsskyddet för personer som upplevt diskriminering ska vara så enhetligt som möjligt oberoende av om lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män eller diskrimineringslagen tillämpas på ärendet.
Utlåtandet kan läsas i sin helhet som bilaga (pdf) på finska.
Utfärdat 14.4.2026
17.04.2026
