Konsekvenserna av att underlätta arbetsavtal för viss tid ska bedömas omsorgsfullt (TAS/54/2026)
Jämställdhetsombudsmannen hördes av arbetslivs- och jämställdhetsutskottet den 13 februari 2026 om regeringens proposition som skulle underlätta ingåendet av arbetsavtal för viss tid.
Enligt propositionen skulle det första arbetsavtalet för viss tid kunna ingås utan en sådan grundad anledning som för närvarande förutsätts i lagen och oberoende av hur bestående arbetsgivarens behov av arbetskraft är. Det skulle vara möjligt att förnya arbetsavtalet för viss tid två gånger, förutsatt att avtalens sammanlagda längd inte överstiger två år. Det skulle också vara möjligt att ingå ett arbetsavtal för viss tid utan grundad anledning om det vid tidpunkten för avtalets början har gått minst två år sedan det föregående anställningsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren upphörde. Ett arbetsavtal för viss tid som ingåtts utan grundad anledning skulle kunna sägas upp efter sex månader.
De föreslagna ändringarna försämrar anställningsskyddet
I och med propositionen kommer antalet atypiska anställningsförhållanden att öka och samtidigt kommer arbetstagarnas anställningsskydd att försämras. Anställningsskyddet försämras inte enbart av att man underlättar visstidsanställningar, utan också av att arbetsgivaren gör det möjligt att säga upp arbetsavtal för viss tid under avtalsperioden. Även begränsningen av återanställningsskyldigheten till arbetsgivare som sysselsätter 50 personer eller mer samt förkortningen av tiden för anmälan om permittering inskränker det nuvarande skyddet för arbetstagarna.
När arbetstagarnas anställningsskydd och ställning försämras minskar deras möjligheter att lyfta fram missförhållanden. Arbetstagarnas förhandlingsställning är svag i osäkra situationer när ett anställningsförhållande ingås, när man överväger och avtalar om en fortsättning på avtalet eller när det upphör. Även om arbetsgivaren skulle agera i strid mot lagen vågar arbetstagaren inte nödvändigtvis agera i ärendet av rädsla för påföljder. Även bevisningen av eventuella förseelser skulle försvåras i och med ändringarna. Alla dessa tillsammans kommer att öka diskrimineringen i arbetslivet.
Förbudet mot diskriminering måste stärkas
Den föreslagna 1 kap. 3 § i arbetsavtalslagen skulle innehålla en skrivning om att ett arbetsavtal för viss tid inte får ingås eller underlåtas på diskriminerande grunder. Enligt motiveringarna till propositionen är förbudet mot att beakta diskriminerande grunder till sin natur en informativ bestämmelse som hänvisar till förbuden mot diskriminering i jämställdhetslagen och diskrimineringslagen.
Jämställdhetsombudsmannen anser att formuleringen i fråga närmast är en påminnelse av underrättelsekaraktär om befintliga förbud mot diskriminering. Den garanterar inte arbetstagarna ett tillräckligt skydd mot diskriminering på grund av kön, graviditet eller familjeansvar enligt jämställdhetslagen, om man samtidigt sänker tröskeln för att ingå arbetsavtal för viss tid.
För att förtydliga rättsläget bör man i arbetsavtalslagen göra ett uttryckligt tillägg som förbjuder att ett arbetsavtal för viss tid ingås eller inte förnyas på grund av diskrimineringsgrunder som förbjuds i jämställdhetslagen, såsom graviditet eller familjeledighet. Arbetslagstiftningen är ofta mer bekant för arbetsgivarna än diskrimineringslagstiftningen, så i och med detta tillägg skulle synligheten för förbuden mot diskriminering öka och deras innehåll förtydligas.
Diskriminering på grund av graviditet och familjeledighet ökar i och med ändringarna
Diskriminering på grund av graviditet och familjeledighet är ett av de långvarigaste och mest seglivade problemen i det finländska arbetslivet. Redan nu utgör diskriminering på grund av graviditet och familjeledighet en stor del av de fall av misstanke om diskriminering som jämställdhetsombudsmannen behandlar. Visstidsanställningar gör det i synnerhet svårare för kvinnor att avancera i arbetslivet och skapar ekonomisk osäkerhet. Den ökade användningen av visstidsanställningar kommer att försämra arbetsvillkoren och förhandlingarna om dem. Den kommer också att försämra till exempel intjänandet av semester, vilket kan påverka familjeansvaret och möjligheterna att förena arbets- och familjelivet. När antalet visstidsanställningar ökar kommer även diskrimineringsfallen att öka och bli intensivare.
Oron som prepositionen vållar ökas också av att lagändringen identifieras inverka på senareläggningen av att skaffa barn och därmed på nativiteten. Lagändringar som gäller arbetslivet, som ytterligare ökar osäkerheten och riktar sig till unga i svagare ställning och i synnerhet kvinnor, har otvivelaktigt återverkningar på nativiteten. Underlättandet av att ingå arbetsavtal för viss tid i kombination med andra försämringar kommer säkert att synas inte bara som en ökning av diskrimineringsfallen, utan också i nativitetstalen för de kommande åren.
Man måste kunna motivera indirekt diskriminering
Jämställdhetslagens 7 § förbjuder direkt och indirekt diskriminering. Med indirekt diskriminering på grund av kön avses särbehandling med stöd av en bestämmelse, ett kriterium eller en praxis som är neutral i förhållande till könet, om personerna på grund av förfarandet de facto kan missgynnas på grund av sitt kön. Förfarandet är dock inte diskriminering om det syftar till ett godtagbart mål och de valda metoderna ska anses vara befogade och nödvändiga med tanke på målet.
De föreslagna ändringarna i arbetsavtalslagen är i sig neutrala och riktar sig till alla personer oberoende av kön. Med beaktande av att visstidsanställningar är klart vanligare bland kvinnor än bland män samt fenomenets varaktighet, kommer de föreslagna lagändringarna att röra män och kvinnor på olika sätt. Även diskriminering på grund av graviditet och familjeledighet i anslutning till visstidsanställningar gäller uttryckligen kvinnor. Jämställdhetsombudsmannen anser att när de föreslagna ändringarna i arbetsavtalslagen genomförs kommer kvinnorna att försättas i en ofördelaktigare ställning än männen.
I propositionen har man strävat efter att motivera den målsatta avvecklingen av hindren för sysselsättning och främjandet av sysselsättningen. I propositionen framförs också den skyldighet som följer av 18 § 2 mom. i grundlagen, enligt vilken det allmänna ska främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete. Jämställdhetsombudsmannen förnekar inte att målet att främja sysselsättningen är acceptabelt. Däremot finns det skäl att överväga den valda metoden grundligt. Vid övervägandet ska man beakta skyldigheten för det allmänna enligt 18 § 1 mom. i grundlagen att sörja för skyddet av arbetskraften, 6 § i grundlagen om likabehandling samt 21 § och 22 § i grundlagen om rättsskydd och tryggande av de grundläggande fri- och rättigheterna. Staten ska se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses och att diskriminering förebyggs. Man bör också lägga vikt vid att propositionens konsekvenser för nationalekonomin, produktiviteten och sysselsättningen har förblivit mycket öppna eller rentav obefintliga. Lagstiftarens uppgift är att göra den nödvändiga avvägningen mellan målet och huruvida de metoder som används är befogade och nödvändiga. Jämställdhetsombudsmannen anser att grundlagsutskottets utlåtande bör begäras om propositionen.
Utlåtandet kan läsas i sin helhet som bilaga (pdf) (på finska).
Utfärdat 11.2.2026
23.02.2026
