Jämställdhetsombudsmannens utlåtande om regeringens utkast till proposition med förslag till landskapsreform och reform av ordnandet av social- och hälsovården (TAS 353/2016, utfärdat 4.11.2016)

I landskaps- samt social- och hälsovårdsreformen är det fråga om ytterst stora förändringar som har betydande konsekvenser även för jämställdheten mellan könen. Jämställdhetsombudsmannen anser det vara bra att bakgrundsmaterialet i regeringens utkast till proposition innehåller en utvärdering av konsekvenserna för könen. Jämställdhetsombudsmannen är nöjd över att lagen om ordnande av social- och hälsovården också beaktar målet om att främja jämställdheten mellan könen. Det skulle vara viktigt att målet om att främja jämställdheten också beaktades i landskapslagen.

Landskaps- och social- och hälsovårdsreformen innebär betydande förändringar för framför allt personalen inom kommunernas och samkommunernas social- och hälsovårdstjänster, där majoriteten är kvinnor. I första skedet av reformerna har personalens ställning tryggats relativt bra genom att överföring av personal tillämpas enligt principerna för företagsöverlåtelse. Det är emellertid svårt att förutspå effekterna på längre sikt. Detta skapar en osäkerhet kring arbetstagarnas ställning. Arbetsgivaren och arbetsplatsen kan ändra, arbetsresorna kan bli längre och det kan bli svårare att kombinera arbete och familj.

Ett av målen med reformerna är att bromsa upp kostnadsökningen inom social- och hälsovården med ungefär 3 miljarder euro. När personalkostnaderna utgör ungefär 2/3 av utgifterna inom social- och hälsovården är risken stor att dessa reformer får arbetstagarnas ställning att försämras gentemot i dag. Detta kan få negativa effekter för till exempel löner, pensioner och arbetsförhållandenas varaktighet. Kvinnornas ställning i arbetslivet ser inte ut att förbättras. Reformerna kan för en del arbetstagare också innebära en möjlighet: hos större arbetsgivare kan det vara lättare än tidigare att få nya uppgifter, gå på fortbildningar och avancera i karriären. Ledningspositionerna minskar dock och konkurrensen om dem ökar.

När arbetstagarna i flera kommuner och samkommuner övergår till en arbetstagare, det vill säga landskapet, kan det uppstå löneskillnader mellan arbetstagare som är av olika kön men som gör samma eller liknande arbete och det här är arbetsgivaren skyldig att åtgärda enligt jämställdhetslagen. Ett systematiskt arbete för att harmonisera lönerna inom rimlig tid bör inledas genast när de nya arbetsgivarorganisationerna har bildats. Om personalen i och med social- och hälsovårdsreformen under en viss tid övergår mer till privata serviceproducenters tjänst gäller löneuppgifternas offentlighet inte dessa arbetstagare.

Genom reformen överförs en betydande del av den samhälleliga beslutanderätten från kommunerna och samkommunerna till landskapen. Jämställdhetsombudsmannen är orolig för hur andelen kvinnor och män kommer att fördela sig i landskapsfullmäktige. Kvinnornas andel i kommunfullmäktiga är 36 % av alla ledamöter. Proportionen av kvinnor och män i de organ som ska tillsättas av landskapsfullmäktiga kan påverkas genom ett fastställande att jämställdhetslagens kvotbestämmelse också ska gälla i detta fall.

Det är viktigt att beakta skillnader i hälsa och livslängd mellan kvinnor och män samt könens och könsminoriteternas specialbehov vid planeringen och utbudet av social- och hälsovårdstjänster.

Åtgärder behövs särskilt när det gäller hälsoproblem hos män i sämre socioekonomisk ställning för att dessa mäns tillgång till service ska vara tillräcklig samt för att undanröja hinder för användningen av denna service.

Kvinnornas andel av personer som använder social- och hälsotjänster ökar särskilt på äldre dagar. Kvinnors pensionärsfattigdom hindrar dem från att använda avgiftsbelagda tilläggstjänster, vilket bör beaktas inom olika typer av service, t.ex. när servicen för äldre planeras.

Vid produktionen av tjänster innebär landskaps- och social- och hälsovårdsreformen en övergång till en mer utökad användning av tjänster från privata företag jämfört med tidigare. Även landskapen måste bolagisera en del av sin verksamhet när de erbjuder social- och hälsovårdstjänster. För serviceanvändarna planeras valfrihet i valet av serviceproducent. Det är utgående från propositionen svårt att bedöma hur valfriheten skulle genomföras så att den är jämbördig för alla även i praktiken. Det är inte klart vad den omfattande bolagiseringen av social- och hälsovårdstjänsterna leder till och om utvecklingen kan kontrolleras inom landskapens och det demokratiska beslutsfattandets ramar samt om resultaten motsvarar reformmålen för till exempel likabehandling och jämställdhet.

Enligt jämställdhetslagen är myndigheterna skyldiga att främja jämställdheten mellan män och kvinnor bland annat i fråga om tillgången på och utbudet av tjänster. Företag har ingen sådan skyldighet att främja jämställdheten. När tjänster konkurrensutsätts är det viktigt att sätta genomförande av jämställdhet mellan könen som ett av kriterierna för val av producent.

16.12.2016