Utlåtande om regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om främjande av integration och till lagar som har samband med den (VN/8329/2023) (TAS 581/2023, utfärdat 23.10.2023)
Jämställdhetsombudsmannen svarade på arbets- och näringsministeriets begäran om utlåtande ur sin behörighet som berör könsjämställdhet.
Ersättningar enligt integrationslagen (61–62 §)
Huvudprincipen för likabehandling och jämlikhet och i synnerhet skyldigheten att främja jämställdhet mellan könen i samhällelig verksamhet uttrycks i 6 § av grundlagen (731/1999). Bestämmelsen gäller även lagstiftare. Denna skyldighet kompletteras av myndigheternas skyldighet att främja jämställdheten som föreskrivs i 4 § i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986, jämställdhetslagen).
Den föreslagna ändringen att förkorta ersättningstiden för den kalkylerade ersättning som betalas till kommuner och välfärdsområden är problematisk ur perspektivet för könsjämställdhet.
Syftet med integration är bland annat att stödja och främja integration och möjligheter att aktivt delta i samhällsverksamheten i Finland samt att främja jämlikhet och likabehandling och en positiv växelverkan mellan olika befolkningsgrupper.
Integrationsfrämjande åtgärder syftar bland annat till invandrares sysselsättning, utbildning och engagemang i det finländska samhället. Den föreslagna ändringen kan dock leda till att integrationsfrämjande tjänster i kommuner och välfärdsområden dras in och därmed försämra tillgången till tjänsterna.
Risker för könsjämställdheten har identifierats i utkastet till regeringspropositionen. Det nämns bland annat att de barnavårdsskyldigheter som ingår i föräldraskapet ofta hopar sig hos kvinnor under åren efter flytten. När kvinnor vårdar små barn i hemmet är det svårare för dem att delta i språkutbildning. Därför är det ofta svårare för invandrarkvinnor som har familj att lära sig finska eller svenska än det är för männen. I regeringens proposition konstateras att minskning av ordnandet av integrationsfrämjande tjänster bidrar sannolikt till att integrationen och sysselsättningen bland invandrare försämras.
I propositionen konstateras dessutom att tillgången till tolkning, särskilt inom social- och hälsovårdstjänster, är en jämställdhetsfråga för kvinnor. Många kvinnor flyttar till landet i barnafödande ålder och behöver tjänster för att trygga hälsan och välbefinnandet för sig själv och sina barn. I propositionen bedöms också att en begränsning av tolkningstjänsterna kan också göra det svårare att ta upp skadliga traditioner, såsom hedersrelaterat våld eller könsstympning av kvinnor och flickor.
Eventuella begränsningar av tjänsterna försvagar därmed förutsättningarna för integration för kvinnor mer än för män, och den föreslagna ändringen kan därför inte anses stämma överens med den i grundlagen och jämställdhetslagen föreskrivna skyldigheten att främja jämställdheten. Ändringarna ser inte heller ut att kunna förbättra ställningen för invandrarkvinnor med barn trots att detta har särskilt nämnts i Petteri Orpos regeringsprogram.
Avgift för tolkningskostnader vid oanvänd service (32 a §)
I regeringens proposition föreslås att kommunen eller arbetskraftsmyndigheten kunde under vissa förutsättningar ta ut en avgift av invandraren för oanvänd service, om detta har medfört tolkningskostnader för tjänsteleverantören och personen inte har avbokat tiden.
I propositionen konstateras att till exempel invandrarföräldrar som har svårt att hantera sin vardag på grund av psykiska problem eller missbruksproblem kunde krävas på avgiften för tolkningskostnader. Även invandrarföräldrar med flera små barn kunde bli betalningsskyldiga i och med att de kan glömma bokade tider på grund av den psykiska belastningen i sin vardag. Könskonsekvenserna av denna föreslagna ändring har inte bedömts till denna del.
Att ta ut en avgift vid oanvänd service bedöms ha endast en liten positiv effekt för den kommunala ekonomin.
För att tolkningskostnaderna ska kunna tas ut av kunden krävs det att kunden på ett begripligt sätt har informerats om möjligheten att hen blir betalningsskyldig och att kunden har fått anvisningar om hur man avbokar en tid. I regeringens proposition konstateras dessutom att kommunerna bör ta hänsyn till den individuella situationen när det gäller att ta ut tolkningskostnaderna, så att detta inte får oskäliga konsekvenser. Det kommer dock inte fram av regeringens proposition huruvida man vid bedömningen av propositionens ekonomiska konsekvenser har beaktat kostnaderna för utredning av dylika situationer medför för kommunerna.
Stöd till ensamkommande minderåriga (34, 69 §)
Enligt regeringens proposition ska åldersgränsen för stöd för övergången till vuxenlivet för barn och unga som anlänt utan vårdnadshavare sänkas från 25 år till 23 år. I propositionen nämns att före Rysslands anfallskrig i Ukraina var en klar majoritet av de asylsökande och de barn som anlände utan vårdnadshavare pojkar och unga män.
Barn och unga som anländer utan vårdnadshavare är en särskilt sårbar grupp. Ställningen för 23–24-åriga unga män som har ett särskilt stort behov av stöd kommer sannolikt att markant försämras till följd av den föreslagna ändringen. Däremot förblir det oklart huruvida ändringen skulle medföra besparingar.
I regeringens proposition nämns att dessa unga män kan behöva tjänster inom vuxensocialt arbete, mentalvårdstjänster eller studerandevård, varför besparingarna totalekonomiskt sett lär bli mindre än väntat. Om tillgången till tjänster inte tryggas riskerar dessa män att marginaliseras och bli utslagna och drabbas av problem som förknippas med dessa. På basis av det som sagts ovan ska den föreslagna ändringen av högre åldersgränsen för stöd för övergången till vuxenlivet anses vara problematisk ur perspektivet för könsjämställdhet.
06.11.2023
