Utlåtande om regeringens proposition (RP 129/2026 rd) om verkställande av lönetransparensdirektivet (EU) 2023/970
Omfattande ändringar föreslås i jämställdhetslagen (609/1986) och lagen om jämställdhetsombudsmannen (1328/2014) för att verkställa Europeiska unionens lönetransparensdirektiv. Det är fråga om en samhälleligt och juridiskt betydelsefull regeringsproposition om grundläggande och mänskliga rättigheter.
De föreslagna ändringarna i jämställdhetslagen motsvarar inte i alla avseenden direktivets mål och EU-rätten. Om förslaget om verkställande genomförs kommer det också att försämra lagtillsynsorganets faktiska funktionsförmåga.
Det föreslås att lönetransparensdirektivet verkställs utan att de nya bestämmelserna samordnas med de gällande bestämmelserna i jämställdhetslagen. Förslaget skulle fördunkla de befintliga bestämmelserna, och om det genomförs skulle det därmed försämra tillgodoseendet av de rättigheter som tryggas i den gällande lagstiftningen, vilket skulle strida mot direktivets försämringsförbud.
Verkställande av direktivet endast på miniminivå hindrar att lagreformen uppnår sin potential. När skyldigheten att anmäla uppgifter om löneskillnader och den gemensamma skyldigheten att bedöma lönen begränsas till enbart stora arbetsgivare, hamnar en betydande del av de finländska organisationerna utanför dessa åtgärder.
Bestämmelsen om likvärdigt arbete uppfyller inte till alla delar kraven i direktivet. Medlemsstaten bör i högre grad än vad som föreslagits säkerställa att arbetsgivare har lönestrukturer som är i enlighet med direktivet.
Förbudet mot lönediskriminering har en stabil och långvarig grund i EU-rätten, internationella avtal och vår nationella lagstiftning. Förbudet mot lönediskriminering förpliktar till att korrigera även små ogrundade löneskillnader. Den nya rapporteringsgränsen på fem procent får inte fördunkla denna grundläggande och mänskliga rättighet. De nya skyldigheterna i lagen ska vara i linje med det absoluta diskrimineringsförbudet och gälla alla löneskillnader.
Verkställandet av de föreslagna nya påföljderna är komplicerat och mångfacetterat. Lagtextens och motiveringarnas svårbegriplighet och splittringen gällande tiden för väckande av talan och bevisbörda leder till att en individ som misstänker diskriminering har svårt att uppfatta sina rättigheter och de rättsmedel som står till hans eller hennes förfogande. På motsvarande sätt har arbetsgivare av olika storlek svårt att identifiera vad en lagenlig verksamhet förutsätter av dem i praktiken.
En intern enhetlighet i och konsekvent tolkning av lagen förutsätter en betydande samordning av olika bestämmelser och definition av centrala begrepp, såsom lön och likvärdigt arbete. Målet ska vara en lag som kan tillämpas och tolkas på behörigt sätt av både arbetstagare och arbetsgivare, tillsynsmyndigheter och domstolar.
I Finland har jämställdhetsombudsmannen inrättats som ett rättsskyddsorgan som genomför särskild lagtillsyn och som övervakar att jämställdhetslagen följs samt erbjuder rättsskydd för personer som upplevt diskriminering. För att öka tillsynens genomslagskraft föreslås att jämställdhetsombudsmannen nu får självständig bestämmanderätt över påföljderna. De föreslagna nya arbetsgivarskyldigheterna ökar tillsynsmyndighetens arbete avsevärt, men de resurser som föreslagits för tillsynen är underdimensionerade och motsvarar inte kraven i direktivet.
Utöver att ordna lagtillsyn innehåller direktivet ett krav på att genomföra uppföljnings- och analysuppgifter för att utveckla likalönspolitiken och för EU-rapporteringsbehov. Även dessa föreslås för en lagtillsynsmyndighet med små resurser, även om direktivet gör det möjligt att fördela uppgifterna på flera aktörer.
Analys- och utvecklingsuppgifter som stöder politiska åtgärder har traditionellt separerats från uppgiften att utöva oberoende lagtillsyn. Det är varken ändamålsenligt eller kostnadseffektivt att organisera uppgifterna i lönetransparensdirektivet på det sätt som föreslås. Propositionen äventyrar tillsynsorganets oberoende, funktionsförmåga och därigenom rättsskyddet för en individ som misstänker diskriminering.
Med tanke på lagtillsynens oberoende och opartiskhet och parternas rättsskydd är det viktigt att tillsynsuppgifterna och de uppgifter som stöder beredningen och verkställandet av likalönspolitiken skiljs åt. Den oberoende tillsynsmyndigheten ska inte delta i utvecklandet och verkställandet av sådana verksamhetssätt vars lagenlighet myndigheten senare har i uppgift att bedöma.
Propositionen kräver enligt diskrimineringsombudsmannens uppfattning betydande ändringar i riksdagsbehandlingen. Om de inte kan genomföras i utskottsbehandlingen ska propositionen skickas tillbaka till statsrådet för fortsatt beredning.
Utlåtandet kan läsas i sin helhet som bilaga (pdf) på finska.
11.09.2026
