Jämställdhetsombudsmannens utlåtande om bedömningspromemorian om behovet av att reglera äktenskap för minderåriga (TAS 291/2018, utfärdat 6.9.2018)

Justitieministeriet har bett justitieombudsmannen om ett utlåtande om bedömningspromemorian om behovet av att reglera äktenskap för minderåriga.

Enligt 4 § 1 mom. I äktenskapslagen (234/1929) får den som är under aderton inte ingå äktenskap. I 4 § 2 mom. bestäms att Justitieministeriet av särskilda skäl kan ge den som inte har fyllt aderton år tillstånd att ingå äktenskap. I lagen har ingen nedre åldersgräns angivits för den som ansöker om detta undantagstillstånd.

Om äktenskap som makarna har ingått i en främmande stat bestäms i 115 § i äktenskapslagen. Enligt 1 mom. i paragrafen är ett äktenskap som ingåtts i en annan stat giltig också i Finland, om det är giltigt i staten i fråga. Ett äktenskap kan dock enligt 139 § i lagen förbli oerkänt, om det ifall det anses giltigt skulle leda till ett resultat som strider mot grunderna för rättsordningen i Finland.

Jämställdhetsombudsmannen understödde i sitt utlåtande den internationella strävan att på lång sikt helt och hållet hindra barnäktenskap. Jämställdhetsombudsmannen konstaterade att ett äktenskap som ingåtts som minderårig och i synnerhet graviditeter kan vara skadligt för flickors hälsa och ha negativa konsekvenser för både den unga flickans och pojkens möjligheter att skaffa sig en högre utbildning. Att ovillkorligt höja den nedre åldersgränsen till aderton år är också motiverat eftersom att ingå äktenskap förutom en familjerättslig rättshandling också är en förmögenhetsrättslig rättshandling, för vilkas del personen uppnår full rättshandlingsförmåga först som aderton år gammal. FN:s kommitté för barnets rättigheter ha rekommenderat att man höjer minimiåldergränsen för att ingå äktenskap till aderton år såväl för flickor som pojkar oberoende av om föräldrarna gett sitt tillstånd till äktenskapet.

Som utgångspunkt i äktenskapslagen får en person under aderton ingå äktenskap endast med undantagstillstånd. Huvudregeln i lagen uttrycker i detta fall det rättsläge som utgör målet i familjerätten. Ett äktenskap innebär betydande och utmanande rättsverkningar, som man inte kan anse att en minderårig är tillräckligt mogen att svara på. Därför borde ett äktenskap vara ett avtal som ingås mellan två vuxna personer.

I Sverige och Danmark är den absoluta nedre åldersgränsen aderton år. Också i Norge bereds en lagstiftningsändring som följer samma riktlinjer. Det finns skäl att beakta de principer och rekommendationer som uttrycks i internationella avtal om barnens rättigheter samt den nordiska utvecklingen att fastställa myndig ålder som den absoluta nedre åldersgränsen.

Om förfarandet med undantagstillstånd inte avlägsnas ur lagen ska sexton år fastställas som absolut nedre åldersgräns (jfr. skyddsåldersgränsen i strafflagen). I förfarandet för undantagstillstånd ska barnet höras muntligt och skilt utan närvaro av andra inblandade personer (föräldrar, den blivande maken/makan), så att barnet utan påverkan kan uttrycka sin eventuella egna vilja.

Vad gäller äktenskap som ingåtts utomlands konstaterade jämställdhetsombudsmannen att den linje som man anammat i Sverige och Danmark är motiverad. Ett barnäktenskap, där åtminstone den ena parten är minderårig när han eller hon anländer till Finland, ska således erkännas endast om det skulle innebära orimliga följder ifall äktenskapet inte blir erkänt.

I bedömningspromemorian ser man inte närmare på det alternativ som man överväger i Sverige, enligt vilket barnäktenskap inte i någon form ska erkännas. Jämställdhetsombudsmannen konstaterade att man också i Finland ska utreda och överväga detta alternativ. Då skulle alla barn i Finland vara berättigade till samma skydd oberoende av nationalitet och hemort. 

28.09.2018